22 november - en tredjedel! (Del 1)
Nu har ytterligare en helg gått här i Afrika! I början gick tiden så sjukt långsamt, men nu rullar dagarna ganska snabbt på! Och jag tänkte skriva vad som hänt de senaste dagarna.
I fredags:
I fredag så gick vi lite senare till skolan. Och när vi kom dit så var alla barnen på skolgården och gjorde en organiserad (!!) lek! Kul! Så vi var med lite där. Sen skulle vi alla volontärer bjuda på fika eftersom skolan stänger för jullov på måndag eller tisdag. Eller onsdag. Lite otydligt. Så vi bjöd på fika i våra olika klasser. Efter det, när vi var klara så sa alla lärarna i respektive klassrum att "det är vårt schema nu". Jaha... Alla blev chockade och vi gick runt till varandra och frågade ifall någon visste om ifall de bett oss förbereda något. Men ja... Vi hade pennor och våra volontärtröjor med oss så barnen fick skriva på dem. Och tog lite bilder. Så det var mysigt. Inget organiserat men det är ju inte så ofta det är det här...
Efter lunchen förde jag över bilder från kameran till datorn (vilket är viktigt eftersom jag visste att jag hade kameran på rummet då i och med att jag blev bestulen på den).
Sen gick jag, Jannike och Josefina till barnhemmet vid skolan. Det var helt tomt på gården när vi kom. Några tjejer tvättade sina kläder, som de gör varje dag själva för hand i några slitna hinkar. Vi gick bort till killarna med och då passerar man klassrummen. Eleverna satt fortfarande i skolan! Det var därför det inte var så många barn på barnhemmet... Jannike lekte med Nelson i sanden bakom barnhemmet med lite muggar och tetraförpackningar. Jag satt och pratade med 13 åriga Mudini. Vi pratade om allt möjligt. Sverige och Tanzania, julen och hans föräldrar. Han har bott på barnhemmet sen han var 5 år. När han berättade om sina framtidsdrömmar så liksom glittrade det i hans ögon. Han studerade hårt eftersom han vill bli läkare på dagen och fotbollsproffs på hans fritid. Vilket är svårt att bli när han måste spela fotboll med mangos. Det var även två barn som visade sina halt levande eller döda insekter som de hade som husdjur. De här barnen har det inte lätt!
Vi gick i alla fall hem efter barnhemmet och eftersom Kilimanjaro var extra fint just då bad Jannike mig att hämta min kamera. Som jag visste att jag hade på rummet eftersom jag nyss använt den... Men den var borta. Vi började leta överallt i rummet. Alla andra börjar att hjälpa till. Och ju längre tiden går börjar vi inse att den inte är i huset. Värdfamiljen var helt fantastiska. Barnen och föräldrarna letade överallt. Jag får ju panik eftersom jag köpte denna kameran precis innan jag åkte med syftet att jag vill ta bra bilder på exempelvis safarin (som vi ska åka på, på torsdag). Jag vet att det är en materiell sak, men det är mycket pengar för mig och jag vet inte. Jag blev ledsen i alla fall... Familjen vänder på varenda sak. Till och med allas väskor, även volontärernas. Så fina. Och barnen försökte trösta mig. Men ja. Efter ett tag så slutar de leta och jag har för länge sen insett att den är stulen.
Men nu till det häftiga. Utan att jag vet det så samlar mamman i familjen alla männen som ofta sitter på gården och bara umgås och typ skäller på dem. Alla som varit i huset under dagen blir "utfrågade". Och de sitter och spekulerar i typ två-tre timmar då de hjälps åt att försöka få tag på tjuven. De pratar med grannarna i området. Alla hjälps åt! Och så, några timmar senare hör jag hur alla ropar efter mig. då har de fått fast "tjuvarna". Två av grannbarnen hade stulit kameran! Alla jublar och blir asglada. Kramas och skrattar. Haha det var så absurt. Jag trodde aldrig jag skulle se kameran igen. Som de kämpade för min skull. Så dagen fick ett bra slut! Och vi satt på gården och pratade och skrattade sent på kvällen. Det samarbetet har jag aldrig sett i Sverige!
Bilder från skolan:
Trackback