lisahammarang

Vad har jag att säga om livet?
Är det en förkylning som kryper sig på? Det är frågan, men jag känner mig lite täppt. Håll tummarna att det inte blir någon sjukdom av det. För nästa vecka åker jag till Miami!

Imorgon kommer min VP hem. Sköönt. Och han har fått tydliga instruktioner på att han ska komma hem och ta hand om barnen. punkt. 
Så jag ska få eftermiddagen ledig... Och hör och häpna! Hela fredagen ledig med! Är inte det imponerande?
Det känns rätt skönt. Jag har dock inte bett om det, och jag sa att jag kunde jobba om dom ville... Så då käns det lite jobbigt. För då tar dom en dag ifrån mig som jag hade kunnat ta i sommar. Om man ska tänka som dom gör. Men dom kanske är generösa sen? Kanske.

Annars är det rätt bra. Alltså jag vet att jag "klagar" här. Men det är bara för att jag sätter mig på kvällen när någon har kommit hem sent, eller jag ska börja tidigt eller bara känner mig så himla trött. 
Tjejerna är himla goa! För det meste. Speciellt när dom är med mig... Ibland blir jag förvånad över hur annurlunda dom är med sina föräldrar. 
Ikväll åt jag middag med dom själv, dom satt på sina platser hela tiden och åt duktigt. Vi pratade och jag gjorde mina små trick för att dom skulle äta mera och sådär. Inga sura miner. En Zoe som ställer sig upp på stolen då och då, hon gör det väldigt ofta. Men jag ber henne bara sätta sig ner lugnt. Och efter maten var det inget skrik och panik. Jag fick kramar och sen skulle dom gömma sig för att mamma är påväg upp för trapporna.
Ingen middag har någonsin varit sådan när föräldrarna är hemma. Då är barnen galna. Blir sura, Skriker, Uppe på bordet, försöker överrösta varandra, säger att maten inte är god, ska springa och leka, ha efterrätt.... jaa allt!
Jag undar varför det är så.
Nu låter det som att dom är små änglar med mig. Men det är dom inte! Och jag kämpar verkligen ihäl mig för att det ska bli så bra som möjligt. Och ibland blri jag sur på mig själv för att jag inte orkar ha det där lilla extra knepet jämt, inte orkar vara super pedagogisk eller så säger jag till dom för småsaker. Som jag ibland kan tänka till " det är inte helt rätt det dom gör, men det känns som jag bara tjatar" Vart ska man dra gränsen?
men hur som helst så har jag märkt att dom är mycket lugnare med mig vid middagen. Vilket jag tycker är skönt!

Det här är en video på oss efter frukosten. Ibland är frukosten med tjejerna mysiga. För dom kan vara så kramgoa och lugna. Ibland är dom galna.
Och vi sjunger rätt ofta efter maten. L älskar att sjunga, nu hörs hon inte så mycket i videon. Hon blir överröstad av sin syster som också älskar sjunga. Men L har något speciellt, hon brukar få beröm för att hon ligger i rätt tornart (eller vad det heter) på musik klasserna. Inte för att jag hör det, men läraren gör det. Och det är väl ändå ganksa unikt för ett barn? Hon sjunger dessutom orden innan hon lär sig säga dom. Och hon sjunger i sömnen! Men vad vet jag, hon kanske bara har tur?
Men hur som helst brukar jag sjunga med dom. Och i den här videon "testar" jag dom genom att säga en sång och dom ska sjunga. 
Tyvärr så sjunger ju jag med, så om ni irriterar er på folk som sjunger falskt behöver ni inte se den här videon. Dessutom är det inte så mycket att se. För jag får ju inte filma tjejerna. Men dom sjunger sött ändå! 
Och dom sjunger framför allt kom igen lena. Men där måste jag tyvär hjälpa till...
Aaajaa, det är upp till er.