lisahammarang

Innan jag gjorde beslutet att jag ville hem kändes det självklart att jag ville hem. 
Efteråt, nu när jag sagt nej så käns det lite läskigt, jobbigt... Lite ledsen blir jag faktisk.
Nu ska någon annan komma och ta över. Göra mitt jobb. Ta hand om mina värdbarn. Någon som ska ta min roll. Någon som får pussa och krama mina värdbarn.
Jag visste ju att det skulle komma. Självklart. Och alla au pairer måste ju lämna sin familj, jag är ju inte den enda som går igenom det här. 
Och det är jobbigt! 
Kommer den nya au pairen vara 100 gånger bättre än mig, kommer mina värdbarn gilla henne mer än mig, kommer värdföräldrarna gilla henne mer än mig, kommer hon göra bättre jobb än mig??? 
Alla löjliga frågor går runt i mitt huvud...
Men på ett sätt så vill jag ju allt det här. Jag vill att hon ska vara bättre. För barnen förtjänar ju det! Jag vill lämna dom i trygga händer. 
Jag har varit med dom mer än dom har varit med sina föräldrar detta året. Jag är deras extramamma. Jag är en tvåbarnsmamma. Från att vara en "vanlig" 21 åring. Blev jag en 21 åring tvåbarnsmamma på nolltid. Lika snabbt ska jag försöka bli en "vanlig" 22 åring sen. 
Så jag har splittrade känslor för att åka hem... Det kommer bli tufft. Tuffare än att åka ifrån sverige... För vet jag om jag kommer tillbaka? Kommer jag träffa dom? Jag vet ju att jag har kvar min familj och mina vänner i sverige. Men här är jag bara en i mängden. Min värdfamilj kanske kommer att ha 10 au pairer till efter mig? Vem säger att dom kommer komma ihåg just mig?

Men samtidigt. Även om jag älskar tjejerna, älskar bo i Hoboken, älskar NY, älskar mina nyfunna vänner här, älskar det jag gör på fritiden så är Au pair jobbet jobbigt. Och för mig så räcker ett år, man kan ju inte leva såhär för alltid! 
Och sverige i mitt hjärta. Jag saknar maten, människorna, vägarna, skogarna, godiset, den friska luften, att veta hur allt är... till och med vädret ibland!

Idag sa Iaf en tjej ifrån Sverige ja till min familj och hon ska nu alltså komma i slutet på September. Redo känner jag mig inte. Men ändå längtar jag lite....
Så konstigt. Obehagligt. Jag får tårar i ögen jag bara tänker på det. 
Men hur som helst så ringde min värdmamma mig precis när den här tjejen sagt ja och frågade en sista gång "vill du inte förlänga? Är du verkligen säker på det?"
Och jag sa att jag var säker. Och det är jag. Men jag vill inte hem. Fast jag vill hem.
Men den här nya tjejen verkar jättebra! 

Hur förvirrande är inte det här inlägget? Förstår ni då hur förvirrad jag är? 

Jag funderar dessutom på att bli baby whisperer! Ni vet... Mannen som kunde tala med hästar Aka The HorseWhisperer, det finns Dog Whisperers, Ghost Whisperers, Book Whisperers... Och jag tror jag ska bli Bebisviskare. Supernanny och Mary Poppins är jag ju redan... Eller? 

Nej men min Värdfamilj vill ju tydligen inte släppa mig. 
Och igår kom det fram en mamma från Music together som jag och min yngsta alltid går på (det har slutat nu dock) Och hon stoppade mig från andra sidan vägen och spran fram med hennes lille son och sa
"hej! Vilken tur att jag sprang på dig! jag har velat fråga så länge ifall du vill sitta lite extra barnvakt någon gång? Jag vet att jag knappt känner dig och vi har redan en kvinna. Men du verkar så himla bra och härlig! Jag skulle bara älska att ha dig någon kväll om du kan?"
Jag förklarade hur läget ser ut men att jag kanske skulle kunna ställa upp någon lördag eller så. Hon blev jätteglad och sa 100 positiva saker till
"Jag trodde L var din dotter hur länge som helst för det känns som att du verkligen älskar henne och tar hand om henne, du bryr dig om henne. Och din familj ska vara hur lycklig som helst för att ha dig" Osv. osv.
efteråt gick jag lite stolt där ifrån. Chockad förståss! Men glad ändå... Det är alltid kul att få uppskattning!
En av L kompisars mamma kom fram till mig och berättade hur mycket hennes 2 åriga son tycker om mig. Vilket jag redan visste för så fort vi träffas börjar han fnittra och busa.
Mina värdbarn träffade sina kusiner och jag har inte träffat dom sen jul men dom pratar fortfarande om mig! 
Så en kärriär som baby Whisperer känns aktuellt. Haha. 
Eller kanske inte! men det är ju alltid kul att få höra positiva saker!

Här är lite pyssel vi gjort i veckan.

Vi gjorde kaniner av toalett rullar. Succé! 


Jag försökte måla Rapunzel, gick sådär... Barnen älskar när jag målar en karaktär och dom får färglägga sen.


Vi gjorde inte bara svenska pannkakor, vi gjorde lila svenska pannkakor!


En gammal cirkusskole bild.
Barnviskare? Hitta ett fel.