19 jan - När du kom behövde jag en vän.
Efter fika och lunch på stan så tog jag mig hem från Manhattan för att städa... Wooho..... Men sånt som måste göras eller hur. Och jag antar att Mamma och Nils hade rätt ;)
Nu ikväll så var jag på en liten middag med värdfamiljen för att fira att min VM har fått en promotion. Kul för henne! Och barnen var verkligen överallt på mig. Z somnade till och med i mitt knä. Mysiga är dom.
I måndags började jag kolla på despicable me (dumma mig) kollade färdigt på den igår. Det är en tecknas/animerad film. Men ändå så sitter jag där och gråter i slutet. Den var ju så fin! Undra varför jag är en sån lipsill ibland. Gråter till allt möjligt, det är inte bara nu när jag är "nere" utan det är jämt. Monsters inc, the notebook, pearl harbor, august rush, dear john, marley and me, dumbo, wall-e, björnbröder och för att inte tala om Hachiko a dogs story... Jag kan fortsätta på listan, den är lååång.
Jag undrar varför jag är en sån lipsill till filmer.
Jag vet att det började tidigt det där med att gråta till film.
Jag, mamma och robin var hos några kompisar när vi var små... Har ingen aning om vilka det var hos. Men tror det var en av mammas bekanta. Och vi skulle kolla på Landet för längesedan. Ni vet den med Lillefot? Och när mamman dog i filmen höll jag på att dö. Jag grät och grät. Fick springa ut till mamma i köket. Jag minns hur hon frågade varför jag grät. Men jag kunde inte svara. Sen var hon tvungen att sitta med mig i soffan. Det måste varit när jag var typ 5-6 för jag tror inte mamma hade träffat Per ännu.
Sen när jag var typ 8 så började jag kolla på det där "spårlöst försvunnen" där dom hittar familjemedlemmar som varit borta typ. Och det satt jag och grät till varje söndag.
Lipsill? Ja!
Haha massa onödigt prat för er som orkade läsa det.... Men ibland känner jag mig så löjlig. Speciellt när det är bara jag som gråter och man kollar på en disneyfilm.
Och då kan jag inte låta bli att undra. Varför är det så?
För att väga upp det här tråkiga inlägget så får ni nu världens fulaste bild på mig. Den är hemsk. Och jag kan inte sluta skratta när jag ser den.... Haha
och en på Sophie
Och Nell (sophies värdbarn)
Varsågoda! Hemskaste bilden ever. Haha och mamma kommer nog säga "nä men lisa då!" Kommer ihåg när mamma bad en sluta göra grimaser när man var liten för att man kunde fastna så... Haha. Så här får du ett försök till en fin bild mamma:
Tjaaa, Lisa, här sitter Nils och jag o nästan gråter när Sverige spelar uselt i handboll. Förlust mot Argentina!!! häromdagen, så nog är det sorgligt framför skärmen då och då. Vi får hoppas att kvällens match mot Polen slutar lyckligt. Två måls ledning för Sverige i paus.
Nu börjar det snart och Nils tar gonatt!
Trevlig kväll! Kram från Per
Bilden på värdbarnet e 100...
Söta goa´ Lisa, vad jag älskar dig!
kram mamma
Jag tycker den första bilden är väldigt snygg! Uppåtpuff ;)
Hej Lisa!
Så länge det dröjde innan den stora hemlängtan kom. Och man är ingen lipsill för att man gråter utan är istället en flicka (yngre dam?)med mycket empati.
Det där sliter jag med dagligen för att trycka in i några av mina kära högstadiebarn. Jag kör ofta tecknade barnfilmer med mina ungar med engelsk text för att jobba med sådant.
När jag skriver det här sitter du förmodligen i någon limo på och vi väntar på väg din mamma som varit på universitetet och pysslat med något kryptiskt akademiskt.
Det är så roligt att läsa det du skriver och du gör det så bra med illustrerande bilder så vi skippar skypande med dig.
På måndag ska jag till Norregård och lära lärare hur man gör en Wiki.
So long
Kramar i massor
Birgitta o Eije
hahahahhaha älskar bilderna på oss:) haha... miss you already lisen:)
Hejsanhejsan!
Jag har nu påbörjat min ansökan om att åka ivåg som au pair till usa men jag har fastnat lite med mitt personliga brev. Har du något tips på vad man ska ha med och så? =) Ha det så bra kram Therese:)
Jag tyckte att Dumma mig var jätterolig, jag grät inte i alla fall.
KRAM!